lu.se

Centrum för handelsforskning

Campus Helsingborg | Ekonomihögskolan | LTH - Lunds Tekniska Högskola

Handelsnäringens skampåle

Publicerad: 2014-11-11

Jens Hultman och Ulf Johansson kommenterar inslaget om H&M i TV4

Centrum kommenterar: Handelsnäringens skampåle

Nu har det hänt igen – handelsnäringens skampåle är framställd och den här gången är det H&M som står i mediernas mindre smickrande strålkastarljus. Vi har sett och hört det förut - kritik riktas mot ett eller flera företag i handelsnäringen för deras bristande kontroll i leverantörsledet – människor, djur, natur eller egendom kommer till skada och utsätts för överträdelser. I dagarna är det H&M som genom TV4’s Kalla Fakta kritiseras av människorättsorganisationer för att samarbeta med ett företag som anklagas för att ha brutit mot mänskliga rättigheter och bidragit till att tusentals personer tvångsförflyttats, s.k land-grabbing. Det handlar om textilproduktion i Etiopien och bilden som målas upp i media står i stark kontrast till H&M’s egna beskrivning av hur man tar socialt och miljömässigt ansvar. Kritiken som förs fram kan härledas till parter i H&M’s producent- och leverantörsled. H&M har ingen egen produktion utan samarbetar med ett stort antal fristående leverantörer – men det är H&M som anklagas och hängs ut. H&M’s varumärke och bilden av H&M som ett ansvarstagande företag hänger i stor utsträckning på hur leverantörsledet fungerar och hur H&M lyckas driva frågorna kring socialt och miljömässigt ansvar tillsammans med sina leverantörer i flera led.

Ett av handelsnäringens särdrag är specialisering. I detaljhandeln har de flesta företag valt att köpa produkter från leverantörer istället för att producera dem själva – det typiska detaljhandelsföretaget har ett sortiment där merparten av produkterna är producerade hos externa leverantörer. En betydande del av den svenska detaljhandeln handlar med, och är därmed beroende av, producenter i utvecklingsländer. Ökad internationell konkurrens, ökade krav på lönsamhet genom kostnadssänkningar och ökad efterfrågan av varor till låga priser driver handelsföretagen till utvecklingsländer. Ekvationen är enkel - att handla upp varor till låga priser är en förutsättning för att kunna sälja varor till låga priser och samtidigt tjäna pengar. Närvaron i utvecklingsländer är förstås problematisk och exponerar handelsnäringen för stora risker och utmaningar. Man skulle ju kunna tänka sig att handelsnäringen kan ducka för riskerna och välja att inte handla med utvecklingsländer – men detta skulle istället ställa dem inför problem med försvagad konkurrenskraft. Ett vanligt argument från handelsföretagen med produktion i utvecklingsländer är att man genom sin närvaro på olika sätt också gynnar utvecklingen i dessa länder i fråga genom sysselsättning, kompetenshöjning och investeringar. Hur det än är med den saken så har många svenska handelsföretag har dragit slutsatsen att handel med leverantörer i utvecklingsländer är en förutsättning för att vara, och förbli, konkurrenskraftiga.

För att balansera omvärldens krav på låga priser och hållbarhet försöker man styra verksamheten hos sina leverantörer genom att tydligt kommunicera förväntningar och krav på hur verksamheten hos leverantörerna ska bedrivas. Det är en god tanke, men att ett företag har en uppförandekod är ingen garanti för att den följs långt upp i kedjan, särskilt då många produkter är både komplexa och förädlas i flera led. Men, hur svårt kan det bli? Kan ett handelsföretag verkligen ha så många leverantörer och så komplexa leverantörskedjor att man inte kan granska alla? Svaret är ja, särskilt om man ser på leverantörer i flera led. Även för en till synes enkel produkt kan en leverantörskedja vara ytterst komplex och sträcker sig över stora områden. Textilprodukter i bomull produceras exempelvis i flera led med många olika aktörer; råmaterialproduktion, garnspinnerier, textiltillverkning och klädtillverkare. En enkel granskning av de fall som seglar upp i media visar att problemen ofta ligger i andra eller tredje ledets leverantörer, och här har kontrollgränsen passerats för flertalet av våra svenska detaljhandelsföretag. I fallet H&M uppger man själv att man omöjligt kan spåra bomullen i alla sina produkter hela vägen ned i produktionsledet till bomullsfälten.

Att granska allt och alla är inte realistiskt, och av kostnadsskäl görs därför prioriteringar genom att man exempelvis fokuserar sin granskning på vissa leverantörsled eller leverantörer i ett visst område - och systemet blir då inte vattentätt. Handelsnäringen kan bli bättre på att göra riskanalyser och ställa krav och kritiskt granska sin leverantörskedja, och man kan bli bättre på att hitta en i alla avseenden hållbar balans mellan affärsrisk och ansvarstagande. Som konsument kan man också börja ställa frågor, och kräva svar. Signalera sitt missnöje. Som konsument kan man också visa sig beredd att betala mer – även om vi vet att priset i slutändan är en helt avgörande faktor när konsumenten väl står inför ett val i en butik. Om konsumenterna är inte beredda att betala högre priser och om de svenska handelsaktörerna utsätts för en allt hårdare internationell konkurrens, kan vi då förvänta oss att allting går rätt till, alltid? Förmodligen inte. En mer realistisk ansats är kanske att vi kan förvänta oss att företagen agerar på förekomna fall, utvecklar rutiner för noggrann och kontinuerlig genomlysning av kritiska delar av leverantörskedjan, lyssnar på externa granskare och har ett fungerande system som gör att de snabbt och transparent kan rätta till fel. Om det nu visar sig att H&M tar kritiken på allvar så gynnas de nog av granskningen i det långa loppet – men det förutsätter att de har förmågan och viljan att agera och reagera på uppmärksammade fel och brister. Vi vet sedan tidigare att företag som varit i blåsväder ofta är de som faktiskt har fungerande rutiner för att förhindra att problemen återkommer.

Jens Hultman, Docent i företagsekonomi vid Ekonomihögskolan i Lund och koordinator för Centrum för handelsforskning vid Lunds universitet.

Ulf Johansson, Professor i företagsekonomi vid Ekonomihögskolan i Lund och företrädare för Centrum för handelsforskning vid Lunds universitet.

Läs mer om inslaget i Kalla fakta här.